– Hur var det i skolan idag?

– Jag blev lucia i vårt luciatåg.

– Men så roligt! Sexans lucia, så roligt!

 

Roligt. Kunde hon säga. Jo visst var det innerst inne det jag drömt om. Men jag blev inte vald till det. Jag blev lottad. Lottad. Lottad. Lottad. Aldrig annars hade jag fått vara årets lucia. Ingen väljer en tjock, glad, korthårig lucia. Den typen, alltså jag, blir lucia på lottning. Och det hade alltså precis hänt mig. Så nu skulle jag dessutom spela i tåget med. Tvärflöjt. Hur skulle det gå med levande ljus i håret. Hade fröken verkligen tänkt igenom det där med lottningen? Och varför fick bara tjejerna vara med på lottningen. Så dumt. Så jävla dumt. Oj! Svor jag just i tanken. Tur att mamma inte är hör vad jag tänker, då hade hon blivit besviken på mig. Svära. Svära gör vi inte i vår familj. Så det så. För tänk på hur illa mormor hade tyckt om det. Lika illa som mamma hade bestämt åt henne att ho tycker när mina kusiner svär. 

 

– Jag hatar att jag blev lucia på lottning.
– Hatar är ett väldigt stark ord. Det var det värsta ordet pappa visste, det vet du.

 

Men pappa är ändå död och kan ändå inte höra vad jag säger, fattar hon inte det. Kunde inte bry mig mindre. Nu var jag bara sugen på mer mat.

 

– Hm, ja, du brukar säga det.

– Vi får se om vi har ett lucialinne som passar. 

 

Passar. Tror hon på allvar att jag kan ha samma storlek som sist när jag gick i trean. Jag behöver någon typ av tält skulle jag tro. Ingenting passar mig längre. Jag, förutom kläderna på tantavdelningen då såklart. För alla fina kläder passar de som har upp till storlek 42. Helt seriöst. Det hade jag aldrig ens. Jag hoppade liksom över den storleken. Gick direkt från barnavdelningen direkt till storlek 46. Plussize. Big and beautiful som en av butikerna kallade det. Generous var en annan. Så töntigt. Jag ville bara va cool. Undrar om de andra i klassen förstår hur många tårar jag gråtit i provrummet medan snälla expediter tillsammans med mamma vänt och vridit på hela tantsortimentet. Hur coola trodde de på riktigt att jag skulle känna mig i skolan i beige stretchbyxor som var mitt enda alternativ när de andra gick i trendiga Fornarinajeans från JC. Och nu skulle jag alltså vara lucia. Jaja, lucialinne brukar i och för sig tärnor också ha så det kanske löser sig. Men hela veckopengen lär väl gå åt till sidenband, för det är dyr metervara säger syslöjds-Britt. Tur i alla fall att jag får ha krona med levande ljus. Som lucian på Tv alltid har. Det är det enda jag ser fram emot just nu. Levande ljus. Så fint. 

 

Tre dagar senare:

 

– Hur var det i skolan idag?

– Jag vill inte vara lucia. Jag får inte ha levande ljus.

– Men det kommer också bli fint. 

– FINT?! Jag går väl inte på dagis heller. 

– Vi har en sån i förrådet. Vi får bara kolla om vi behöver byta lamporna.

Samma kväll:

 

– Nu räcker det. Du har gråtit i över en timma nu över det här med ljusen. Det blir inga, det har ju skolan bestämt. 

– Det är töntigt fattar du inte det?

 

Kunde hon inte bara fatta. Hur skulle jag se ut i mitt tält, mitt flera meter långa röda band och min korta page med en krona på huvudet med fejkljus. Fejkljus! Dagisljus. Sånt som är för små barn.  Jag tänker minsann skrika och gråta hur mycket som helst. Och just det ja. Fan. Åh nej, svor jag nu igen. Lika bra det. För mens ja. Klart jag kommer ha mens den 13 december. Mens med vitt lucialinne. Perfekt. Då kommer förnedringen bli total. Tur ändå att jag tycker det är roligt att sjunga. Och se glad ut. För är man tjock är det enkelt att vara glad och duktig. Då kanske ingen ändå märker att klassen lottat fram en tjock lucia i page som är först i klassen att ha fått sin mens.